Jag delade nämligen gladeligen ut lösenordet till fler personer än jag tänkt från början.

Fortsättningen av historien från i lördags.

När baren stängde ville bartendern att vi skulle stanna lite längre, så vi sa till fransmännen att vi behövde lite "tjejtid" så de inte skulle bli avundsjuka. Jag tycker inte riktigt om hyschpysh, och förstår inte varför vi inte kunde säga som det var. Men om någon ber mig hålla tyst om något så gör jag det.

Så jag, Anna och Janis gick in tillbaka och blev bjudna på ännu mer dricka av bartendern. Där satt vi i två timmar och lyssnade på bra musik och drack goda drinkar.

Tiden flög verkligen iväg den kvällen, insåg först efteråt att jag och Janis haft en konversation fem timmar i sträck.

Jag gillar verkligen honom, han är väldigt lätt att umgås med.

Påväg hem kände vi dock att vi inte ville ha med honom på efterfest. Så Anna sa att jag måste åka hem. Jag blev lite sur, ni vet sådär som man kan bli ibland när man är full. Men vi skickade alltså hem Janis.

Jag trodde att vi var påväg hem också, men då kläcker hon ur sig "Lets go to the french peoples place!!"

Haha, hon hade menat det hela tiden men jag var för dum för att fatta.

Påvägen till efterfesten var gatorna tomma, endast en kines som cyklade förbi oss.

När vi kom fram stod samme kines på gården. Vi pratade lite med honom men sen gick vi till lägenheten vi skulle till, det var lampor på men verkade ganska tyst. Vi ringde på dörren, ingen öppnade. Så hör vi en röst bakom oss: "sorry, but it is my door"

Vi hade alltså stått och ringt på dörren hos kinesen!!! Jag kan ännu inte förstå, vad är oddsen liksom?

Nu behöver vi bara säga "chinaboy" för att falla i skratt.

Ett samtal senare för att hitta rätt dörr som var samma nr en våning upp.

Söndagens väckning bestod av en fotbollsmatch utanför fönstret.

Resten av dagen var seg och vi var fnittriga hela tiden.